16.7.13
4.2.13
21.1.13
LIVET
11 aug 2012
"Fortfarande sugen på Barcelona?"
"Jaa! Eller kanske London?"
13 aug 2012
"Hur många procent säker är du på att vi flyttar till London om typ en månad??? Jag är 95% säker."
"Du har mitt ord. Vi åker."
Den 11 september kramade jag min familj hejdå, totalt oförstående över vad jag egentligen gav mig in på. Någonstans mellan Västerås och Stansted satt jag och Felicia på tio tusen meters höjd och frågade oss själva vad tusan det var vi höll på med. Och skrattade. För det går inte att göra så mycket annat när man är nitton år och pepp på livet som de följande månaderna bara är ett stort vitt papper att fylla med nästan precis vad man vill.
Det har hänt så fruktansvärt mycket under bara fem månader. "Fruktansvärt" är verkligen den rätta bemärkelsen för jäklar vilken berg-och-dalbana det är att slänga sig ut i en främmande storstad utan att veta vad man har att vänta. Jag har skaffat lägenhet två gånger, ett bankkonto och ett national insurance number, lagt två arbetsplatser bakom mig och strävar i detta nu efter en fjärde. Jag har ta mig tusan gjort mig förtjänt av titeln BARTENDER på cv:t och bara en sådan bisarr sak kan få mig att skratta högt och nypa mig själv i armen för att det händer bara inte. Det engelska ordförrådet utnyttjas nästan oftare än det svenska, jag morgonjoggar då och då i Hyde Park, rastar kameran över London Bridge, serverar tallrikar med halloumi, cous cous och diverse lammrätter, dricker billigt vin och dansar på gayklubbar. Jag äter mer än ofta nudlar och känner ibland inte för något annat än att ligga i sängen och sträcktitta på Gossip Girl och sakna. För sakna gör man och får man.
Det jag saknar är vardagliga ögonblick. Sånt som man inte vet om att man älskar förrän man plötsligt står där utan det. Att äta filmjölk och müsli och läsa morgontidningen (utan att behöva oroa sig för att varken köpa en ny fil när den är slut eller för att lämna tidningen till pappersinsamlingen när den inte längre är aktuell), föra konversationer bestående av ofullständiga meningar med min storebror som kanske handlar om tv-kanaler eller sötsug. En tandkrämspuss på pannan av mamma eller en kommentar av pappa att jag glömt sätta på mig byxorna, alternativt tvätta ansiktet, innan jag ska ut i natten och dansa. Det som är bra med den här saknaden är att jag vet att jag kommer att uppskatta allting så fantastiskt mycket när jag väl är tillbaka. Säkerligen kommer jag snabbt komma in i samma vardag igen, men jag vet att jag kan plocka fram minnet av den här saknaden och påminnas om att jag älskar de där ögonblicken. Jag vet att det här gör mig till en bättre människa. Det är fint.
Nu låter det som att mitt äventyr är slut, men det är det definitivt inte. Det här är bara en kväll av saknad som utnyttjades genom att damma av en gömma av minnen. En blogg kallas det visst. Nu ska jag återgå till Upper East Side och låtsas att mina bekymmer går ut på lögner, svek och att inte äga den senaste designerväskan. X
"Fortfarande sugen på Barcelona?"
"Jaa! Eller kanske London?"
13 aug 2012
"Hur många procent säker är du på att vi flyttar till London om typ en månad??? Jag är 95% säker."
"Du har mitt ord. Vi åker."
Den 11 september kramade jag min familj hejdå, totalt oförstående över vad jag egentligen gav mig in på. Någonstans mellan Västerås och Stansted satt jag och Felicia på tio tusen meters höjd och frågade oss själva vad tusan det var vi höll på med. Och skrattade. För det går inte att göra så mycket annat när man är nitton år och pepp på livet som de följande månaderna bara är ett stort vitt papper att fylla med nästan precis vad man vill.
Det har hänt så fruktansvärt mycket under bara fem månader. "Fruktansvärt" är verkligen den rätta bemärkelsen för jäklar vilken berg-och-dalbana det är att slänga sig ut i en främmande storstad utan att veta vad man har att vänta. Jag har skaffat lägenhet två gånger, ett bankkonto och ett national insurance number, lagt två arbetsplatser bakom mig och strävar i detta nu efter en fjärde. Jag har ta mig tusan gjort mig förtjänt av titeln BARTENDER på cv:t och bara en sådan bisarr sak kan få mig att skratta högt och nypa mig själv i armen för att det händer bara inte. Det engelska ordförrådet utnyttjas nästan oftare än det svenska, jag morgonjoggar då och då i Hyde Park, rastar kameran över London Bridge, serverar tallrikar med halloumi, cous cous och diverse lammrätter, dricker billigt vin och dansar på gayklubbar. Jag äter mer än ofta nudlar och känner ibland inte för något annat än att ligga i sängen och sträcktitta på Gossip Girl och sakna. För sakna gör man och får man.
Det jag saknar är vardagliga ögonblick. Sånt som man inte vet om att man älskar förrän man plötsligt står där utan det. Att äta filmjölk och müsli och läsa morgontidningen (utan att behöva oroa sig för att varken köpa en ny fil när den är slut eller för att lämna tidningen till pappersinsamlingen när den inte längre är aktuell), föra konversationer bestående av ofullständiga meningar med min storebror som kanske handlar om tv-kanaler eller sötsug. En tandkrämspuss på pannan av mamma eller en kommentar av pappa att jag glömt sätta på mig byxorna, alternativt tvätta ansiktet, innan jag ska ut i natten och dansa. Det som är bra med den här saknaden är att jag vet att jag kommer att uppskatta allting så fantastiskt mycket när jag väl är tillbaka. Säkerligen kommer jag snabbt komma in i samma vardag igen, men jag vet att jag kan plocka fram minnet av den här saknaden och påminnas om att jag älskar de där ögonblicken. Jag vet att det här gör mig till en bättre människa. Det är fint.
Nu låter det som att mitt äventyr är slut, men det är det definitivt inte. Det här är bara en kväll av saknad som utnyttjades genom att damma av en gömma av minnen. En blogg kallas det visst. Nu ska jag återgå till Upper East Side och låtsas att mina bekymmer går ut på lögner, svek och att inte äga den senaste designerväskan. X
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
