Vissa stunder påminns jag om hur bra jag har det. Jag önskar att jag insåg det oftare då en stor del av min vakna tid upptas av självömkan.
Jag har ett exempel på en sådan stund.
Jag står och sopar golvet på McDonald's en fredag efter löning och en hemlös kvinna gör mig sällskap. Hon har nästintill inga tänder och de få hon har kvar är små och gråa. Hennes byxor hasar ner trots att hon drar upp dem gång på gång och hon har en luvtröja som hon dragit upp över huvudet så att jag knappt ser hennes ansikte där hon sitter hukad vid ett bord. Om det inte varit för att hon hon kom in och frågade mig hur dags vi stänger, hade jag nog nästan inte reflekterat över att hon satt där.
Jag ger henne vatten trots att jag egentligen inte får och hon tackar först nej men tar sedan emot muggen ändå. "Vad varmt och skönt det är här inne. Det där ser jobbigt ut, jag önskar att jag kunde hjälpa till", säger hon med svag röst. Jag har svårt att höra vad hon säger, förmodligen på grund av hennes dåliga tandhälsa. "Det är ingen fara alls, sitt där du", svarar jag och mitt hjärta krampar en aning. Jobbigt? Jag? Plötsligt känner jag mig så otroligt lyckligt lottad som står där och samlar ihop sugrörspapper och utspilld mat. Rester från ungdomar som förvandlas till odjur nattetid med tanke på mängden skräp som bokstavligt talat svämmar över restauranggolvet. Det är svårt att tro att det någonsin kommer att bli rent där igen.
Vi samtalar lite smått medan jag plockar bort brickor från borden. Ett gäng ungdomar som är de sista gästerna för natten lämnar restaurangen. Då reser sig kvinnan och går mot deras bord. Min första tanke är ungefär att nu ska hon väl gå och se om de lämnat kvar något. En överbliven cheeseburgare eller kanske något pommesfrites. Men så fel jag har. I stället tar hon brickan, plockar ihop skräpet och går med det till sopkorgen. När jag inser att hon gör det för att hjälpa mig så brister nånting inom mig. Att människor kan vara så fina trots sådana enorma motgångar. Att hon hjälper mig när det tvärtom borde vara jag som hjälper henne. Jag känner mig så hjälplös och hemsk men samtidigt otroligt varm inombords. För att världen, i allt fult och hemskt, kan vara så vacker.
Klockan är fem i fyra på morgonen och kvinnan lämnar restaurangen. Klockan fyra öppnar nämligen centralstationen igen talar hon om för mig. Hennes hem den här morgonen. Och förmodligen alla morgnar. Jag fortsätter att städa upp efter nattens kaos och ett par timmar senare går jag hem och sover. Inte långt från centralstationens dörrar där en helt annan värld utspelar sig.
