Time is short

Time is short
And I’m sure,
There must be something more…

-

Det slog mig precis, när jag för 20 minuter sedan gick ut från 109:an, efter att ha hållt mitt svenskatal, att min sista lektion på tunbo, på högstadiet, i grundskolan, nu var slut. Och tro det eller ej, jag blev faktiskt nästan lite gråtfärdig. Visst, jag har kanske inte haft världens brightaste klass, halva klassen har skolkat, försovit sig eller "glömt" gympakläder, på de allra flesta lektionerna, men vi har ändå haft våra ljusa stunder.

Som när vi hade Kattis som vikarie på bilden i sjuan och hon presenterade sig. "Hej jag heter Kattis", sa hon, "Och jag heter Hundis" svarade Johan där han satt i sitt krulliga stora hår med sitt vanliga flin på läpparna.

Eller första dagen i skolan, när Danne visade oss gympasalen och berättade att golvet gick riktigt bra att glida på, bara man inte glider på linjerna. "Aa för de är ju svåra att undvika" sa Brilli med sin typiska ironi, som vi då inte ännu förstått skulle återkomma måttligt ofta. Det är nämligen linjer precis överallt i den där gympasalen.

Jag kommer inte glömma hur fruktansvärt irriterad jag stundvis har varit på Fredrik. Hur han har hånat precis allt jag gjort och sagt. Konstigt nog är nog han en av de personerna som jag kommer sakna mest från våran klass. Jag kommer sakna Julias dåliga humor, Johannas tal om hästar som ingen förstår någonting alls av, Ehlins alla märkliga men ändå skitsnygga klädval, de gångerna hon varit där förståss, för hon har inte direkt haft turen med sig när det gäller skador och sjukdomar. Eller när jag under någon lektion tittade bakåt och fick se Jonas sitta på en stol med byxorna nerdragna till vaderna. Jag kommer aldrig att glömma Eriks fruktansvärt roliga tal om hans skidresa. Ett tal som planerat skulle gå på två minuter rabblade han upp på en halv. Vi satt där mest som fån när han var klar, för vi hade inte förstått ett enda ord.

Jo men jag har nog haft det jävligt bra ändå, men det är inte sånt man uppskattar när man är mitt inne i deadlines, prov och går på lektion efter lektion. Slutet har känts så otroligt långt borta. Som när Jessica pratade med oss i början av sjuan och sa att vi bör fundera lite på gymnasievalet, för att högstadiet går otroligt fort. Vi bara fnös åt henne. Tre år kändes som en evighet. Men nu är vi snart där. Snart står även vi i kolbäcksparken och sjunger bye bye tunbo.

Det känns så satans skönt, samtidigt som jag får en liten klump i magen av ovisshet. För jag har ändå haft en trygghet på tunbo, och nu måste jag förlita på mig själv, på mina egna val och prestationer. Det känns jobbigt men jag vet att jag kommer klara det hur bra som helst. Nu jävlar. Nu börjar det på riktigt. Fast först har vi en helt fucking jävla bra tunboshow att framföra.